Inne i en depp period just nu. Känner mkt agg och ilska mot allt. Och nej inget särskilt har hänt men är nere i en svacka, tänker och grubblar mycket på livets motgångar just jag drabbats av, de beror nog framförallt mest på oro för barnen. Går inte en dag utan att jag tänker på att Amanda och Matilda också ska slitas ifrån mig. Jag är en riktig jävla höns mamma jag erkänner, jag oroar mig för minsta lilla, men även för de stora. Matildas epilepsi och Amandas balans/motorik fel.
Matildas EP är under kontroll (peppar peppar) vi har trappat ur fenemalen och nu är den helt urtrappad och hon kommer endast stå på keppra. Vi har försökt 1 år titt som tätt att trappa ur den men pang så har kramperna kommit tillbaka men hittils har de gått riktigt bra.
Amanda är under utredning, och läkaren kollar verkligen allt. Psykolog är inkopplad för hennes rutin och tvångsbeteende så vi får se om de leder till en diagnos av något slag. Skulle lätta ångest och oron något enormt att få en diagnos eller ett svar på varför de är som de är. Sen har hon fått en tinitus diagnos, ja hon lider av tinitus så vi ska till ett barnteam för tinitus och få en kudde med högtalare i så de blir lättare att sova. Magnetröntgen ska göras vi väntar på remiss dit, sen har hon kollat sitt socker och de är högt (även på fastande mage) så vi ska vidare till någon specialist inom de också 😧 håller tummarna att de inte är någon diabetes på gång.
Annars är väl allt dom vanligt, jobbar och sliter men är ledig ganska mkt sen jag gick ner till 75%. Kände att jag behövde de nu när de är så mkt med barnen.
Som att inte allt detta är nog så närmar sig Kevin och Robin’s 7 årsdag. De är många blandade känslor kring detta, va som skulle varit? vad jag kunde gjort annorlunda? varför jag drabbades? vad beror plötslig spädbarnsdöd på? Varför finns TTTS? (twin to twin syndrome) Är jag onormal som är såååå himla stark som överlever mina barn? Älskade jag dom inte tillräckligt mycket? De två senaste frågorna blir man påmind av titt som tätt, folk som säger detta vet jag inte menar något illa men jag tar fortfarande åt mig av dessa kommentarer. Jag är inte stark för fem öre, jag är en liten jävla ynkrygg som kan hulka mig gråtandes till sömns av smärta och sorg. Kalla inte de starkt, för de är de inte. Jag fick 2 val, ta livet av mig och lämna Amanda och släkt/vänner med samma smärta jag själv hade eller leva! Jag ville dö men de har snart gått 7 år och jag fattar fortfarande inte hur jag kan andas när de sitter en stor sten i mitt bröst som nästan kväver mig, men andas de gör jag.
I helgen var vi på minnesstund med spädbarnsfonden, de är alltid så fint ♡ innan de var vi på graven och satte en blomma fyllde på med sten och tände ljus. Jag har sådan ångest över graven i ibland. I början var jag där jämnt och då menar jag JÄMNT! Men nu drar jag mig för att åka dit, och de får jag ångest över, men ska nog beställa gravvård så de slipper se halvt övergivet ut.
Det här blev lite rörigt och hoppigt men de får vara så. På återseende //Dessi