Kevins & Robins minnessida

Kev Rob copy

 

Det här är vår berättelse

Det är tvillingar!

Vi bestämde oss 2008 att vi ville ha ett syskon till Amanda, efter ett försök som slutade i missfall blev vi gravida igen i maj 2008. Nervösa för vad som väntade om det levde eller om det var missfall igen fick vi tid att gå till en läkare för att göra ett vaginalt ultraljud och titta efter,  3 Juli 2008 var det dags. Nervös som bara den la jag mig så bekvämt jag kunde i gynstolen. Blundar av obehagskänsla när det grejas nertill och ser Michael tappa hakan, och säga är det 2 st??? Läkaren: Ja det är 2. Jag: Va? 2?? Sen kom chocken, vi skulle få tvillingar, dubbelt upp, vilken ära, vilken grej fan va häftigt!

Beskedet om tvillingtransfusionen

Allt flöt på ganska bra hela. När det var dags för rutinultraljud var vi fulla av förväntan och lycka. Men allt eskalerade ganska snabbt till oro och förtvivlan. Barnmorskan som gjorde ultraljudet visade oss 2 bebisar, men hon såg ganska bekymrad ut, vi frågade om något var konstigt men hon ville inget säga och sa att vi får gå ut och vänta på en läkare som ska ta en titt också. Tankarna flödade friskt, var de något fel på dom? missbildade eller vad kan det vara om gör att en läkare måste kolla. Efter 40 min som kändes som en evighet fick vi träffa 1 läkare, efter ett tag kom ytterligare en läkare in i rummet, dom kikade och pratade läkarspråk som ingen förstår. Till slut säger den kvinnliga läkaren: Vi ser att tvilling 2 är mindre än tvilling 1, det finns något som heter tvillingtransfusion, vi misstänker att du drabbats av det. Sen pratas riskerna, dom kommer dö om inget görs, det finns 1 läkare i hela Sverige som kan det här, vill du åka dit och se om du har en chans? Ja klart! Jag skulle till Stockholm, jag ska få veta om mina barn kan klara sig med operation eller om dom ska dö, nu var det bara vänta på en dag och tid att få åka dit och få besked.

Resan till Stockholm med laseroperation

Den 22 September 2008 satte jag mig på tåget kl 06.00 mot Stockholm. Väl framme i Sthlm tog jag taxi till Huddinge och fick där träffa Sverker Ek. Han gjorde ett ultraljud, konstaterade att det var ett fall av TTS . Fick 3 val på saker att göra. 1. Du kan kan fortsätta graviditeten, med en överlevnadschans på ca 20% att någon av dom klarar sig, du kommer säkert att föda innan vecka 22. 2. Du kan välja att inte genomgå operation eller att behålla dom och göra en abort här och nu. 3. Du kan göra en laseroperation på moderkakan och fördela kärlen så dom får lika näring och tappa ut fostervatten som tvilling 1 har för mycket av. Överlevnadschanserna är 75-85% chans att 1 klarar sig och 65% chans att båda överlever. Självklart valde jag alternativ 3. Jag blev sedan inskriven för operation dagen efter. på förmiddagen förberedes jag inför operationen, de satte kateter och nål och jag skulle opereras kl 11. Men de dröjde till 12.30 innan jag rullades ner på operation. Där fick jag ryggmärgsbedövning så hela kroppen från bröstet och ner va utan känsel, efter den satts och jag lades på operationsbordet började hela jag skaka, jag frös och det kändes som jag låg i is, jag fick panik så dom beslutade att söva mig. Helt plötsligt vaknade jag upp och då var det klart. Allt hade gått bra hittills och jag rullades ner på uppvaket, låg nog där 3 timmar innan jag återfick känsel och rörlighet. Sen upp till mitt rum där jag skulle hålla mig still minst 1 dygn och inte belasta mig något. Dagen efter kom läkaren in och gjorde ett UL och allt såg bra ut, dom levde och Robin hade redan börjat få urin i sin blåsa. Jag fick om jag ville resa hem. Så det gjorde jag dagen efter.

 Graviditeten efter laseroperationen.

Efter laseroperationen fick jag åka och göra ultraljud 2 ggr i veckan och 1 CTG plus massa extra kontroller på spec mvc. Allt löpte på bra, Robin växte till sig jätte mycket, alla värden såg bra ut och läkarna var riktigt hoppfulla. Men i vecka 26 fick jag plötsligt masa tryck neråt och små värkar, så åkte in till spec förlossningen och där såg dom att min tapp höll på att utplånas så jag blev inlagd med order att stanna i sängen. Där blev jag liggande 5 dagar innan läget var under kontroll och jag fick åka hem igen. Kommande veckor såg allt jätte bra ut, läkarna var imponerande att jag klarat mig till vecka 30, som sen blev 31, 32,33 vecka 34+3 var vi och gjorde ultraljud som vanligt och allt såg bra ut, nu var det ok om det startade men dom ville givetvis att jag skulle gå så länge det gick då Robin var så liten.

Förlossningen

3 dagar efter sista ultraljudet vecka 34+6 la jag mig att sova min vanliga vila mitt på dagen. Vaknade runt 16.30 och rörde mig och kände att det var blött i mellan benen, gick upp och gick på toa. En jätte blodblandad flytning hade kommit. Ringde in till förlossningen som bad mig avvakta då jag inte kände någon värk. vid 18.30 kom de mer och jag blev orolig så ringde in till förlossningen igen, dom bad mig komma in för en koll, så vi ringde Michaels syster Maria som kom och passade Amanda. Hon kom hit vid 19, och när hon kom pratade jag i telefon med pappa och mitt i telefon samtalet kom en jävla värk. 3 min senare kom en till. V skyndade oss ut i bilen och åkte mot östra. 19.30 var vi där. Fick sitta i väntrummet och värkarna blev starkare och starkare, vid 20 fick vi komma in och göra CTG, de visade att jag hade värkar var 3 minut, men dom fick inte in tvilling 2 hjärtljud så dom beslutade att ett ultraljud skulle göras. En Ul aparat rullades in på rummet och en läkare gjorde Ul, hon såg beskymmrad ut och bad oss följa med in i ett annat rum för en bättre maskin. Klockan var då 20.30 ca då får vi besked att tvilling 2 är död, jag har så ont jag hör knappt vad som sägs, Michael bryter ihop, jag kan inte tänka, de gör ont. de trycker neråt. Läkaren rullar snabbt in mig i ett rum för o se hur öppen jag är. 7,5 cm kl 20.40, nu får dom bråttom, jag ber om lustgas men får ingen. 20.55 får jag min lustgas, jag är nu öppen 9,5 cm. 20.59 kommer Kevin ut efter 2 krystvärkar. han kommer upp på mitt bröst, min älskade lilla kille, jag gråter av lycka, men grips fort av panik, jag har 1 barn kvar att föda ut, och han lever inte. jag får panik, vill inte, försöker hålla mig samman, 20.19 kommer Robin ut med rumpan först, får upp han på mitt bröst med, min fina älskade lilla kille, han är fortfarande varm, det ser ut som han sover. men han blir snabbt kallare, och kallare, kroppen är lealös, Kevin kommer till min famn också, jag håller mina älskade tvillingar i min famn, känslorna rusar mellan förtvivlan smärta och sorg och kärlek och lycka. Kevin vägde 2500 gram och var 47 cm lång, Robin vägde 1885 och var 45 cm lång.

Tiden på BB

Vi hade Robin hos oss i några timmar, sen fick han åka till kylrummet. Då Kevin var prematur blev han inskriven på Neonatal. Första natten var jag vaken hela natten, hade så många känslor, jag var så glad och lycklig, men samtidigt var jag så jävla ledsen, mitt hjärta var brustet men lilla Kevin som låg på mitt bröst och mitt hjärta fylldes med kärlek och lycka ändå, svårt att beskriva. Men klart jag var helt knäckt att Robin var död, det skulle vara 2 små bebisar, men jag fick bara behålla en. Jag var super nervös att Kevin också skulle dö, så Neonatal tog Kevin natt 2 för att jag skulle få sova. Klockan 2 på natten väcks jag av en massa läkare, Kevin har en stor blödning i mag och tarm kanalen, han behöver få blod fort. Jag springer upp på neonatal, och där ligger min lilla älskling men hur mycket slangar och annat i en liten säng. Ringer Michael i panik och berättar vad som hänt och han kommer senare på morgonen då han inte ville väcka Amanda för och dra dit, de va ju ändå stabilt. Det tar ca 2 veckor innan blödningen slutar, och vi får efter 2,5 vecka flytta till Mölndals neonatal. Där stannar vi 1 natt sen blir fick vi permission över en natt, vi får åka tillbaka och ta ett nya prover och de ser bra ut så vi skrivs ut. Äntligen får vi komma hem på riktigt!

Hemma

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>