Se det som är positivt

Det ska man göra, och jag gör det oftast.

Men ibland så undrar jag varför jag ska få stå ut med så mycket när de bara flyter på för alla andra? 

Varför kunde inte jag få en bra barndom utan att i tidigt stadie få lära mig drogernas existens och hur dom förstör människor?

Varför kunde inte jag få ha en mamma som alla andra hade? Jag blev alltid så ledsen när man hörde hur andra shoppade eller bakade med sina mammor,för jag fick aldrig uppleva det.

Varför behövde jag växa upp så snabbt och ta så mycket ansvar? Egentligen hade jag nog behövt att vara de där lilla barnet.

Varför var de jag som blev utsatt för mobbing för vad min bror och mamma gjorde? Vilket ledde till att jag tillslut blev en mobbare själv som gav igen med att ge folk stryk och skita helt i vad skola hette.

Varför fick jag ett barn med autism? Varför var de jag som förlorade 2 barn inom loppet av en månad? Varför fick mitt sista barn epilepsi?

Varför ska jag behöva leva med denna ständiga ångest jag känner inombords?

Varför har jag så jävla svårt att bearbeta och gå vidare i livet? 

Bara en bråkdel av alla varför. Men jag vet att man inte kan välja de liv man föds till, jag vet att min pappa gjorde allt han kunde som ensamstående pappa för mig och min bror, han slet röven av sig för att försörja oss och släpade varje dag dom där matkassarna på bussen. Min storasyster bakade med mig, tog med mig på shopping och på nöjesparker. Jag behövde inte växa upp och ta ansvar, de va aldrig någon som begärde det av mig men jag gjorde det ändå, för jag trodde någonstans att om jag försökte så skulle inte pappa bli ledsen när de blev skit med min bror. Varför jag blev utsatt för mobbning va för jag stack ut i mängden, och tillslut tog jag mod till mig och säga ifrån, tillslut fick de bli med nävarna, men jag fick tyst på dom, skolan fixade jag ju tillslut ändå, även om de blev ett extra år så fixade jag det iaf. Varför jag fick ett barn med autism är inget jag kan välja, men jag skulle aldrig heller välja bort det om valet skulle komma, för de gör henne till den unika underbara unge som hon är. Samma med Matilda ❤ Men att Kevin och Robin försvann kommer jag aldrig kunna acceptera! 

Min ångest beror nog mycket på allt jag har runt mig, jag är aldrig ”ledig” och bara kan vara mig själv utan en massa måsten. Förra året började jag prata med en psykolog för första gången i mitt liv, och vi började bearbeta mycket, men sen blev han flyttade till en annan stad och jag har bara gett blanka fan i att fortsätta, men jag vet innerst inne att om jag ska må 100% bra och kunna bearbeta saker så måste jag ta upp en sådan kontakt igen. Men de är så svårt att hitta någon man känner man kan prata med,ni ska veta hur många kuratorer,psykologer och annat jag suttit med i mitt liv,men jag har aldrig känt att de här känns bra, inte fören förra året, men efter att han blev förflyttad så har jag stängt igen ryggsäcken igen och fortsätter bära runt på den. En sak som jag inte upplevt mer sedan förra sommaren *peppar peppar* är mina panikångest attacker. Förra sommaren drabbades jag av riktigt grova sådana, svimmade av ensam hemma med barnen och kände sådan jävla dödsångest så jag trodde verkligen jag skulle dö, jag kunde inte andas och så fort jag försökte anstränga mig så svimmade jag och ramlade ihop på uteplatsen medan mina barn stod och skrek på insidan. Men jag va i en jävla kris då, men de har gjort mig starkare, jag kommer aldrig sätta mig i den sitsen igen, känslor ska man aldrig blotta för djupt, jag kommer fortsätta hålla de inom mig många år till innan jag blottar något igen iaf. Dags för en dusch sen krypa ner i sängen och sova, i morgon är de PLANERINGSDAG med jobbet :) träffa alla kollegor samtidigt och prata ska bli skönt! Ha de gött till vi hörs igen // Dessi

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.