Jag fick se min mage bli större
Jag fick se mina bebisar på en TV skärm, Jag fick känna dem röra sig inuti mig, Jag fick uppleva känslan av deras sparkar.
Och det var helt otroligt, men
vad jag har förlorat är ännu större
Jag fick äran att föda dem, men inte rättigheten att ha dem hos mig
Jag kommer aldrig att få hålla dem igen, Jag kommer aldrig att få höra dem säga sina första ord, se dem ta sina första steg, eller se dem växa upp.
Jag kommer aldrig att få krama dem, trösta och skydda dem.
Jag kommer aldrig att få höra dem tala om för mamma och pappa hur mycket de älskar dem.
Jag kommer aldrig att få erfara äventyret att vara en tvillingmamma.
I mitt hjärta är jag en tvillingmamma, men i verkligheten så är jag det inte.
Jag kommer aldrig att få veta hur de skulle ha sett ut och hur de skulle varit.
Men jag lärde mig en sak, att riktig kärlek aldrig dör ut. Jag älskar dom och för mig finns dom. Jag känner dom HÄR i mitt värkande längtande hjärta. Där kommer dom finnas tills mitt hjärta pumpar sitt sista slag. Sen kanske vi möts igen… älskade och oerhört saknade Kevin och Robin. mina fina älskade pojkar. Varför lämnade ni oss? Varför finns det tvillingtransfusion? Varför finns plötslig spädbarnsdöd? Varför drabbade det just er? Varför? varför? varför? Just dom varför kommer jag aldrig få svar på. Hur mycket jag än vill.