Jag står hjälplös och tittar på medan du fäller en tår, en tår blir en reva i din hud, din ångest gör dig utåtagerande, du river mer i din hud, hyperventilerar och gråter medan ångesten dryper över din kropp. Du vägrar gå till skolan, jag låter dig vara hemma, ger dig medicin mot din ångest, du lugnar dig och andas till slut ut, du börjar gråta, berättar vad som är jobbigt. Mitt mamma hjärta brister gång på gång, en 10 åring ska inte behöva må så här. Jag kontaktar skolan gång på gång, till slut gör dom en polisanmälan då det är en sådan allvarlig händelse.
En del av vår vardag med ett barn som lider av kraftig ångest och självskadebeteende. Jag ser mer och mer hur mitt barn försvinner in i sig själv, hon går inte ut längre, hon sitter i sitt rum med sin musik, kommer endast ut när det är mat. Sen försvinner hon igen. Jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa henne mer, jag gör allt jag kan, helst skulle jag vilja ta all hennes ångest och låta henne må bra. Alla dagar är så klart inte så här, men sedan mobbingen startade har de blivit allt oftare. Jag jobbar bara 50% men vabbar säkert hälften av den tiden, men jag kan inte lämna henne själv sådana här dagar. Jag älskar verkligen mitt jobb, och önskar jag kunde jobba mer än jag gör, de är min avkoppling att få gå dit, släppa allt en stund och umgås med kollegor och brukare. Nu har jag bara lagt kvällspass så förhoppningsvis kommer jag kunna jobba mina 50% denna månaden.
Vi arbetar intensivt med BUP för att få hjälp och stöd i allt, men jag är lite besviken på att dom väljer medicinering med zombie mediciner istället för att ta tag i den riktiga orsaken, jag har iaf tackat nej till att droga ner henne med psykmedicin, jag vägrar! Om inget annat fungerar så visst, men de finns annat att göra innan.
Nu har jag fått skriva av mig lite. Dags att sova. Natti natti