Test

Test

Publicerat i Okategoriserade | Kommentering avstängd

Livet…

Alla har olika perioder i livet som är prövningar på olika sett. Vissa har mer än andra och andra har få prövningar.

Som förälder till barn med speciella behov, lever man med en konstant stress, en inre stress som inte riktigt går att beskriva.

Man har hela tiden något som måste fixas, antagligen är det möte med BUP, skolan, LSS eller försäkringskassan. På detta har man ett hem som ska skötas, med disk, kläder och städning, sen ska man jobba för att få pengar och ha råd att få mat på bordet. Sen ska läxor göras, ordna scheman, duscha, duscha barn ( vilket är ett jobbigt och psykiskt lidande här hemma) och sen ska man sova, och mellan detta ska man försöka återhämta sin mentala hälsa, vilket sällan hinns med.

Hur orkar man med detta då? jag vet inte, egentligen orkar jag inte alls, jag bara följer med, men jag känner mig konstant trött, stressad och utmattad, och jag bryter ihop ofta i min ensamhet, torkar tårarna och sen fortsätter jag, frågan är bara hur länge man orkar fortsätta så här? Ärligt talat så är jag rädd att jag en dag ska nå den där väggen som jag gång på gång är på väg att gå in i, om jag går in i den hur ska jag då orka ta mig upp?

När man inte har någon som avlastar en inom familjen så får man försöka ta vara på de få stunder man har att ta igen sig på, min rökning ( de är mina minuter där jag får andas och stänga av allt och återhämta mig 3 minuter).

Många som inte förstår vår vardag blir ofta besvikna och arga när vi inte kan komma på ett kalas eller en fika, men att få igenom det och för att alla ska orka och må bra så krävs de månader av förberedelser, när de är stora folksamlingar med folk som inte tillhör släkten så blir de tvärnit, att släpa iväg ett barn som slåss och skadar sig själv då hon hyperventilerar och ångesten så gott som kväver henne är en situation vi avstår, framförallt för hennes skull, men också för våran skull, för att den här familjen ska fungera någorlunda så väljer man sina fighter för att orka med.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentering avstängd

Hjälplös 

Jag står hjälplös och tittar på medan du fäller en tår, en tår blir en reva i din hud, din ångest gör dig utåtagerande, du river mer i din hud, hyperventilerar och gråter medan ångesten dryper över din kropp. Du vägrar gå till skolan, jag låter dig vara hemma, ger dig medicin mot din ångest, du lugnar dig och andas till slut ut, du börjar gråta, berättar vad som är jobbigt. Mitt mamma hjärta brister gång på gång, en 10 åring ska inte behöva må så här. Jag kontaktar skolan gång på gång, till slut gör dom en polisanmälan då det är en sådan allvarlig händelse.

En del av vår vardag med ett barn som lider av kraftig ångest och självskadebeteende. Jag ser mer och mer hur mitt barn försvinner in i sig själv, hon går inte ut längre, hon sitter i sitt rum med sin musik, kommer endast ut när det är mat. Sen försvinner hon igen. Jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa henne mer, jag gör allt jag kan, helst skulle jag vilja ta all hennes ångest och låta henne må bra. Alla dagar är så klart inte så här, men sedan mobbingen startade har de blivit allt oftare. Jag jobbar bara 50% men vabbar säkert hälften av den tiden, men jag kan inte lämna henne själv sådana här dagar. Jag älskar verkligen mitt jobb, och önskar jag kunde jobba mer än jag gör, de är min avkoppling att få gå dit, släppa allt en stund och umgås med kollegor och brukare. Nu har jag bara lagt kvällspass så förhoppningsvis kommer jag kunna jobba mina 50% denna månaden. 

Vi arbetar intensivt med BUP för att få hjälp och stöd i allt, men jag är lite besviken på att dom väljer medicinering med zombie mediciner istället för att ta tag i den riktiga orsaken, jag har iaf tackat nej till att droga ner henne med psykmedicin, jag vägrar! Om inget annat fungerar så visst, men de finns annat att göra innan. 

Nu har jag fått skriva av mig lite. Dags att sova. Natti natti

Publicerat i Okategoriserade | Kommentering avstängd

Kommunens arkiv.. 

Ifrån Gislaveds kommun har jag beställt hem alla handlingar om mig från datumet jag föddes fram till min 18 års dag. Efter att ha läst om mitt första år i livet blir jag äcklad,ledsen och förbannad. Hur kan ett barn få vara kvar hos en mamma som gjorde som hon gjorde? När man sedan tänker att det handlar om mig själv blir jag ännu mer arg, men jag är så jävla tacksam att jag var så liten att jag inte minns något av den tiden, och att min pappa orkade kämpa och slåss för min rättvisa till en bra uppväxt, för han fick verkligen kämpa för att få vårdnaden om mig. Detta trots att BVC, social och läkare skrivit om hur dåligt jag hade det. Orosanmälningar från 5 olika personer utöver det. Ändå ansågs de bättre att jag stannade hos modern som va så jävla piller påverkad att hon inte tog hand om mig. När socialen gjorde hembesök var jag förskräckt, ledsen men vågade inte gråta, sökte ingen ögonkontakt och var nedstämd. Då fick jag åka till pappa 1 vecka och efter den veckan va jag som vilket annat barn som helst men blev återigen flyttad tillbaka till min mamma. Usch! Allt som hon utsatt mig för va riktigt jävla hemskt att läsa! Men hon kommer aldrig mer åt mig, jag har slagit mig fri från hennes manipulation. 

Publicerat i Okategoriserade | Kommentering avstängd

Se det som är positivt

Det ska man göra, och jag gör det oftast.

Men ibland så undrar jag varför jag ska få stå ut med så mycket när de bara flyter på för alla andra? 

Varför kunde inte jag få en bra barndom utan att i tidigt stadie få lära mig drogernas existens och hur dom förstör människor?

Varför kunde inte jag få ha en mamma som alla andra hade? Jag blev alltid så ledsen när man hörde hur andra shoppade eller bakade med sina mammor,för jag fick aldrig uppleva det.

Varför behövde jag växa upp så snabbt och ta så mycket ansvar? Egentligen hade jag nog behövt att vara de där lilla barnet.

Varför var de jag som blev utsatt för mobbing för vad min bror och mamma gjorde? Vilket ledde till att jag tillslut blev en mobbare själv som gav igen med att ge folk stryk och skita helt i vad skola hette.

Varför fick jag ett barn med autism? Varför var de jag som förlorade 2 barn inom loppet av en månad? Varför fick mitt sista barn epilepsi?

Varför ska jag behöva leva med denna ständiga ångest jag känner inombords?

Varför har jag så jävla svårt att bearbeta och gå vidare i livet? 

Bara en bråkdel av alla varför. Men jag vet att man inte kan välja de liv man föds till, jag vet att min pappa gjorde allt han kunde som ensamstående pappa för mig och min bror, han slet röven av sig för att försörja oss och släpade varje dag dom där matkassarna på bussen. Min storasyster bakade med mig, tog med mig på shopping och på nöjesparker. Jag behövde inte växa upp och ta ansvar, de va aldrig någon som begärde det av mig men jag gjorde det ändå, för jag trodde någonstans att om jag försökte så skulle inte pappa bli ledsen när de blev skit med min bror. Varför jag blev utsatt för mobbning va för jag stack ut i mängden, och tillslut tog jag mod till mig och säga ifrån, tillslut fick de bli med nävarna, men jag fick tyst på dom, skolan fixade jag ju tillslut ändå, även om de blev ett extra år så fixade jag det iaf. Varför jag fick ett barn med autism är inget jag kan välja, men jag skulle aldrig heller välja bort det om valet skulle komma, för de gör henne till den unika underbara unge som hon är. Samma med Matilda ❤ Men att Kevin och Robin försvann kommer jag aldrig kunna acceptera! 

Min ångest beror nog mycket på allt jag har runt mig, jag är aldrig ”ledig” och bara kan vara mig själv utan en massa måsten. Förra året började jag prata med en psykolog för första gången i mitt liv, och vi började bearbeta mycket, men sen blev han flyttade till en annan stad och jag har bara gett blanka fan i att fortsätta, men jag vet innerst inne att om jag ska må 100% bra och kunna bearbeta saker så måste jag ta upp en sådan kontakt igen. Men de är så svårt att hitta någon man känner man kan prata med,ni ska veta hur många kuratorer,psykologer och annat jag suttit med i mitt liv,men jag har aldrig känt att de här känns bra, inte fören förra året, men efter att han blev förflyttad så har jag stängt igen ryggsäcken igen och fortsätter bära runt på den. En sak som jag inte upplevt mer sedan förra sommaren *peppar peppar* är mina panikångest attacker. Förra sommaren drabbades jag av riktigt grova sådana, svimmade av ensam hemma med barnen och kände sådan jävla dödsångest så jag trodde verkligen jag skulle dö, jag kunde inte andas och så fort jag försökte anstränga mig så svimmade jag och ramlade ihop på uteplatsen medan mina barn stod och skrek på insidan. Men jag va i en jävla kris då, men de har gjort mig starkare, jag kommer aldrig sätta mig i den sitsen igen, känslor ska man aldrig blotta för djupt, jag kommer fortsätta hålla de inom mig många år till innan jag blottar något igen iaf. Dags för en dusch sen krypa ner i sängen och sova, i morgon är de PLANERINGSDAG med jobbet :) träffa alla kollegor samtidigt och prata ska bli skönt! Ha de gött till vi hörs igen // Dessi

Publicerat i Okategoriserade | Kommentering avstängd

Ta livet av dig

1.Ta livet av dig, så slipper dina barn ha en sådan mamma som dig.

2.Du dödade Kevin för du ville inte ha honom.

3.Jag ska anmäla dig till socialen så dom tar dina barn för du håller dom inlåsta i din lägenhet som ett fängelse.

4.Dina barn är sjuka för du fått dom med en Mongolid.

5.Du är en hora.

6.akta Dej så ingen våltar dej när du går till jobbet  . Men det  behöver dom väl inte. För du lägger upp dej utan problem ha ha din lilla hora

Kärleksförklaring från min biologiska mamma,så jävla härlig är hon.

Svar på nr 1: Jag har ingen som helst aning om hur man är en perfekt mamma, men jag har iaf lärt mig att jag inte ska göra som du gjorde. Och jag är verkligen inte perfekt, de finns ingen förälder som är, men jag älskar mina barn över allt annat och att lämna dom är de sista jag skulle göra, till skillnad från dig så skulle jag kämpa till jag stupar för mina barn oavsett vad!

Svar på nr 2: Nej det gjorde jag inte, obduktionen visade att han dog av psd (plötslig spädbarnsdöd), jag skuldbela mig själv många år men jag har med åren insett att jag inte skulle kunna göra de annorlunda. 

Svar på nr 3: varsågod, anmäl, jag har redan kontakt med Soc, vi sökte dit själva för att få hjälp att få ut Amanda så hon inte blir totalt socialt isolerad,vet du va deras svar var? Nej hon spelar online spel med andra,då är man social, och inte socialt isolerad :)

Svar på nr 4: Så du menar att mina barns pappa är Mongolid? Njae, han har jävligt mycket mer IQ än dig och vet hur man ska bete sig i livet, och autism och epilepsi är ingen Mongolid sjukdom, men jag antar att du räknar med dig själv och din sambo under den kategorin också eftersom din sambo har epilepsi och du har haft det större delen av ditt liv.

Svar på nr 5: jag vet,lik mamma men söt ändå :)

Svar på nr 6: tillåt mig att skratta hahaha, ja för fan, om de kommer någon så gör jag som min mamma lägger upp benen direkt, allvarligt talat, du är riktigt jävla sjuk, tack för att du lämnade mig i min spjälsäng och stack så pappa fick hämta mig timmar/dagar senare och ta hand om mig, tack verkligen tack för du lät mig slippa växa upp med dig ❤

Publicerat i Okategoriserade | Kommentering avstängd

Tillbaka till jobbet

I morgon är det äntligen dags att börja jobba igen efter hela sommaren hemma med semester, vab och föräldraledighet. Hur mår vi?

Jag mår sådär, tror min sjukdom strular lite då jag börjar få tillbaka gamla symtom, inte tagit prov sedan i april så borde ringa och åka dit och göra ett tror jag.

Amanda mår ganska bra, dock är rutinerna inte som dom ska efter sommarlovet, men de börjas med strikt nu igen så vi får en fungerande vardag. Hon är väldigt socialt isolerad, vägrar gå ut, åka med någonstans, träffa folk och prata med människor är de värsta hon vet, spelar ingen roll om de är en släkting, för hon känner knappt d0m ändå enligt henne, man känner bara dom man träffar ofta enligt Amanda. Att åka ner till Småland sist gick ganska bra ändå, trots protester innan vi kom iväg så verkade hon ändå ha kul hos Morfar. Frågar man henne så är han okej för han glor inte och pratar knappt *haha*

Fasar lite inför Torsdagen när skolan drar igång, nya lärare, nytt klassrum, nya tider, lektioner, annan plats i bamba, ny ingång, nytt ställe hänga jackan på osv. Men vi ska dit och checka in allt på onsdag en gång till så förhoppningsvis går det bra. Men vet att det kommer bli ett helvete här hemma, i skolan håller hon masken för de mesta och alla intryck får jag i utbrott ist när hon kommer hem. Hon sover iaf på natten nu mer, fick melatonin för att sova på, första 3 dagarna funkade den super sen slutade den fungera, men efter en doshöjning så somnar hon på 40 min ist för 5 timmar som de tog innan och sover oftast hela nätterna.

Matilda mår bra, hon har haft några EP i sommar men efter doshöjning av Trileptal så slog vi bort anfallen för den här gången. Nu har vi fått en fast läkare igen på Neurologen och de känns så skönt att få ha samma hela tiden. Hon har haft en fruktansvärd hosta i flera veckor så vi har fuskat en hel del med hennes lapp hon ska ha för höger öga. (pga att ögonen runnit så har de inte funkat för den lossnar) så återbesöket till ögon blir nog inte med de resultatet dom hoppas de ska vara. Hon trivs iaf i sina glasögonen, och hon har varit så duktig, första dagen åkte dom på och av, sen dag 2 har hon haft dom hela tiden nästan, hon ser upp till Wilmer som har glasögon :D För han är sååå coool ska ni veta och hon ska minsann gfta sig med honom, för han är så söt och snygg *hihi* gulligt är det. Wilmer är dock inte lika impad på dessa planer men de spelar ingen roll, Wilmers mamma får hålla fast honom för dom ska gifta sig säger Matilda.

Nej nu ska jag avsluta detta blogginlägg, får se om de fungerar att ladda upp, alla andra jag skrivit har inte gått att ladda upp så ska bli spännande. Vi hörs :-)

Publicerat i Okategoriserade | Kommentering avstängd

Andas!

Ibland vill jag bara ge mig iväg och andas för mig själv. 10 andetag i en tyst miljö utan människor, bara jag och frisk luft och tystnad!
Tänkte skriva av mig lite frustration på bloggen, jag hinner aldrig skriva längre men nu tar jag mig tid.

I höstas påbörjades en utredning på Amanda för och kolla om hon har en diagnos. Vi fick i december bekräftat att hon har autism. Hur kändes det att få veta att mitt barn har en funktionsnedsättning? Det kändes som en bekräftelse på vad vi länge trott, vi var inga curling föräldrar som skämde bort vårt barn, nej hennes diagnos sätter hinder för att vi ska kunna leva ett normalt familjeliv. Det går inte lära henne att vara ”normal”, de hjälper inte att skälla och uppfostra henne hårdare. ( Tips jag fått) Nej vår vardag är på Amandas villkor. Och nej Amanda bestämmer inte, men för att alla andra i familjen ska må bra så kan vi inte dra iväg på en spontan fika hur som helst, de krävs planering och förberedelser för det. Ett läkarbesök krävs planering inför, helst ska allt som händer förberedas veckor innan, tiden är också viktig. Gärna exakt på klockslaget. 

Härom veckan ringde våra grannar polisen för en sådan simpel sak som att duscha. För duscha gör ont, är äckligt och alla andra som duschat innan har spridit bakterier. Så duschen ska saneras innan de ens blir tal om dusch. Sen påbörjas förberedelser, har t.o.m försökt med mutor, utan resultat. Att duscha är en kamp där man får utstå slag skrik och kränkande ord som förälder, men vad ska jag göra? Låta mitt barn gå smutsigt? Ibland vill jag ge upp, jag är totalt slut som människa, men jag kan inte ge upp, hon är mitt älskade barn som jag älskar mer än livet, det gör jag, vissa dagar är helt fantastiska,de där små ljusglimtarna är dom jag lever på, men dom lyser allt mer med sin frånvaro.

 Jag vet att autism är en stor gåta, och jag vet också när en gräns är nådd, men ibland spelar det ingen roll hur pedagogisk man bör vara, man ska fan orka vara det också! 

Vi har faktiskt varit inne på tankar att skaffa en avlastningfamilj för att någon gång få lite vila, de är svårt när man bor långt ifrån familj, hade jag bott närmare vet jag att jag hade haft den avlastningen jag behöver. Eller rättare sagt VI behöver. För vi är båda som föräldrar verkligen helt slut körda. Varje dag är det en ny händelse, eller flera, och om och om igen, och igen igen igen igen!  

Det är inte ett naturligt sätt att leva, det är inte en ”normal” situation för en familj. Vi måste få vara en familj och inte ett rent jävla dårhus, för jag är bara en människa. 

Tack för mig // en slutkörd mamma

Publicerat i Okategoriserade | Kommentering avstängd

Graves Sjukdom

Jag har fått svar på mitt dåliga mående jag har blivit diagnoserad med Graves även kallat gift struma,  vilket innebär att mitt immunförsvar attackerar min sköldkörtel. Sköldkörteln ger hormon till kroppens celler som sen skickar vidare till kroppena organ. Hormonet är typ mat för cellerna,  men eftersom mitt immunsystem attackerar och försöker stöta bort min sköldkörtel så produceras för mycket hormoner och kroppen ballar ur totalt. 
Mina symtom jag haft senaste året är:

Orkeslöshet ,  Hjärtklappning,  Hög puls vilopuls på 172,  migrän,  irritation,  deprimerad,  ångest,  panikångestattacker,  ont i kroppen,  kramper till förbannelse och mycket mycket mer. 

Nu har jag påbörjat behandling,  33% blir helt friska med den här behandlingen,  1.5 – 2 år ska jag äta medicinerna och se om de hjälper. Än har de inte börjat verka så himla mycket. Jag har iofs mer energi vissa stunder men oftast känns allt skit. Min puls har iaf minskat,  vilket är bra då jag höll på att utveckla hjärtsvikt. Jag har dessutom rasat i vikt,  från 130 kg till 98 kg på 2 månader. Jag har kämpat med min vikt i drygt 7 år,  vägde 152 kg efter att Kevin och Robin föddes och har försökt i omgångar men utan resultat. Har även gått så långt så jag fick remiss för en gastric bypass (fetma operation), men pga min ”depression” ville dom behandla den med antidepressiva först men jag är så i mot tabletter så jag tackade nej och fortsatte gå hemma och må dåligt tills i Juni då Michael och jag valde att dela på oss,  då sökte jag hjälp för mitt mående och fick då svar på varför jag mått som jag gjort. Och se jag har klarat gå ner i vikt utan en operation. Dessutom har läkaren lovat mig när jag väger 90 kg ska jag få en remiss för att ta bort min lösa hud på magen,  för den beräknas väga 15-20 kg. I bara hud!  Då fattar ni hur de ser ut va? Mina muskler och min hud är så pass förstörd efter tvilling graviditeten så huden kan inte dra ihop sig så ändå sättet är en sådan operation. 

Jag har även haft en jobbig tid i sommar. Träffade fel man kan man säga. Men jag har tagit mig ur det också,  (tror jag ). 

Jag har även ÄNTLIGEN hittat en psykolog och KBT terapeut som hjälper mig bearbeta mitt liv,  de är mycket i min ryggsäck och de är väldigt skönt att släppa ut de mesta och få vika in de så de tar mindre plats. Vi har gått igenom hela min uppväxt fram tills idag,  eller vi går fortfarande igenom vissa bitar. Saker man inte ens tänkt på som fått en att må dåligt från när jag var liten har kommit fram och jag känner mig lättad att slippa ha de som skuldbelägger mig. Jag känner mig så fri,  och ingen kan sätta sig på mig lika lätt längre. Jag har lärt mig att man ska inte va så snäll som jag varit,  utan man ska verkligen välja vem som får komma innanför muren jag nu byggt upp. 

Så summan av kardemumman är väl: hade jag inte gått till läkaren i Juni hade jag säkert varit allvarligt hjärtsjuk eller död nu. Och jag hade inte börjat bearbeta mitt kaotiska liv och slutat vara den som alltid är stark. För man har rätt att vara svag, jag behöver inte vara stark för att visa att jag inte är som resten. Jag kan vara svag,  de gör mig inte till de dom andra är,  utan de gör mig till den jag är och jag kan acceptera mig själv igen, sakta men säkert har mitt självförtroende börjat komma tillbaka :-)
Nu ska jag avsluta och fixa i ordning disken sen drar jag till doktorn.. //Dessi

Publicerat i Okategoriserade | Kommentering avstängd

Allt som du valt bort….

jag är en trasig apparat
jag är en gammal fantasi
jag är nåt som måste lagas
och sen skyddas från skiten vi lever i

jag är alfons osynliga revolver
jag är kriget under huden
jag är en ny och påkostad tidskrift
fast lite mer förljugen

varje vardag är ett fritt fall
fast lite mer nyanserat
jag är det vilsna i ditt skratt
jag är nåt jag själv har fabricerat

jag är den första riktiga kyssen
jag är sorgen du bär inom dig
jag är tomheten i natten
en bedövning på krogen är allt för mig

jag är det nakna i sanningen
jag är det tysta i ensamheten
jag är det lidelsefulla i våren
jag är frustrationen över evigheten

jag är den största förloraren
i min hjärna råder diktatur
jag tror att det är jag som väljer
men mitt liv är ett fängelse jag aldrig tar mig ur

jag är tveksamheten i orden
du är saknaden som jagar mig
du är det enkla i sommaren
och enkelheten klär dig

du är det milda i vinden
jag är nått du tänkt, men som suddats ut
jag är drömmarna du drömde
men som en dag helt plötsligt tog slut

jag är allt som du valt bort
jag är allt som du valt bort
jag är allt som du valt bort
jag är allt som du valt bort

Publicerat i Okategoriserade | Kommentering avstängd