det är en fråga som kommer upp i mig när mina tankar flödar.
När vi fick + på stickan blev jag först överlycklig Amanda ska bli storasyster igen!!! Sen blev jag livrädd, man vill inte mista det här barnet också.Bokade tid till mvc ganska tidigt, fick gör VUL fick tid till spec mvc där läkare gjorde extra ultraljud, allt ser bra ut, inge fel dom kan se, en helt normal graviditet. jag får extra tider hos min bm varannan vecka, träffar kurator varje vecka, kommer få extra ultraljud hela graviditeten för att mildra min oro.
Men ändå känner jag ibland att jag vill inte längre, ta väck de, låt mig inte knyta massa känslor till något som ändå bara kommer tas ifrån mig. Vilken i sin tur leder till skuldkänslor. Och sen kommer ångesten… Denna jävla psykiska påfrestning!
Hade jag vetat att det skulle bli så här jobbigt tror jag inte jag skulle satt mig i denna situation. Eller kanske, jag vet inte. Är det ok att önska att det inte var verkligt? eller är jag helt dum i huvudet bara? är de normalt att känna så?
Man blir väldigt kluven i sina känslor. Ena stunden vill man inte vara gravid och i den andra stunden vill man vara gravid. Jag är väldigt rädd varje kväll innan jag somnar. Tänk om jag drömmer om döda barn. Rädd varje gång jag öppnar ögonen när man vaknar på morgonen när man inte känner bebisen på direkten. Man är arg på allt och alla! Man vågar inte tro att denna gången kommer det gå bra. Man planerar begravningen för bebisen i magen. Man vågar helt enkelt inte tro att man ska få hem ett levande barn igen. Trots att statistiken säger att det är mycket få barn som dör i Sverige. Men jag som väntar barn efter att ha mist två barn kan inte strunta i den statistiken för jag har redan blivit drabbad av den.
Idag är jag i vecka 22, 18 veckor kvar. Den psykiska påfrestningen blir bara större och större. Idag var jag iaf hos kuratorn, gick sådär, håller inne allt, pratar tills tårarna börjar bränna då pratar jag om annat ist. Dum som jag är har jag sen jag var liten jävligt svårt att visa känslor, särskilt den känsliga sidan, den har jag alltid fått dölja för att inte bli stampad på och jag bygger fortfarande upp den där fasaden för att skydda mitt inre. Men de inre vill komma ut. De är väl något man lär sig, men hur? Och hur ska jag klara vara gravid 18 veckor till utan att bryta ihop totalt?
// Mrs Dark